badgies

Vad konstigt det är... Allt vänder så fort inuti. Från grafit till ljusgrått. Vissa saker går från en grå nyans till en klarare vit.
Samtidigt är känslan otydlig och overklig, vilken av dem är närmast sanningen?

Varför är jag inte 50 med utflugna barn, grym inom min profession och trygg i min partner?
Du måste ta dig dit först.

http://www.youtube.com/watch?v=8IgcK65EJes

Vaknade 06.32 igår morse med B vid min sida, hade knappt sovit någonting, endast oroligt slummer. Drömmarna slet mig från det ena scenariot till det andra, vaknade mellan varven och stönade inombords.
Packade väskan efter frukost och cyklade bredvid henne till DS. Buss till biomekaniken, endast Nm och skjuvkrafter för hela slanten. Kunde knappt hålla mig vaken. Men han hastade igenom föreläsningen och sedan var det eget arbete man lika gärna kunde göra hemma, så 10.19 var jag hemma igen.
       Andades i knappt två timmar innan jag tog mig in till odenplan och kliniken, fortfarande trött. Två patienter. Hade lucka mellan dem och fick veta att en av mina patienter hade ringt som en tok efter mig igår. Ringde upp och fick veta att hon undrade över om vi skulle göra "alla de där testerna varje gång???". Ja, det är nödvändigt för att se skillnader från tidigare etc. Men det ville hon inte gå med på, hon ville bara ha massage. Jaha, sa jag, så då avslutar vi behandlingsserien då? JA, blev svaret. Gå till Axelssons, då slipper du alla frågor. Hade sedan en underbar tjej från Dalarna på bänken.
       Hem efter det, trots att jag tänkt köpa uträtta några ärenden, orkade inte. Lagade mat, hann precis äta innan det var dags igen. Cykeln till Roslagsbanan och F&S. Kände mig tvungen att ta tag i det där nu. Slängde ut vad det kostar för ett kort och gick på ett Core/BOSU-pass. Stod på en boll och gjorde övningar i en timme, galet jobbigt och nyttigt för balansen.
Köpte rödbetor och åkte hem.

Diskbråckstester; Valsalvas manöver, Bowel's test, Slump test. Aktiva, passiva rörelser, isometriska rörelser, kompressionstester. Böckerna kostar förmögenheter.

Vi skrev ihop vår projektplan för forskningsmetodiken igår efter lunch. Satt i tunnelbanan på vägen in och kunde inte annat än att blunda. Pluggandet gick bra. På vägen hem igen ringer min telefon. Blanche i andra änden; "Jag gjorde äppelmos igår, så nu kan det hända att jag sitter på din altan med goda äpplen och lite äppelmos och väntar på dig, är du på väg hem?"

Fick två alternativ på kvällen efter middagen; filmen Jakten på lycka eller fika med kära bror som för tillfället jobbar i Farsta och Arvid. Jublade högt när jag såg Marc komma gåendes mot mig, Arvid och Blanche längs med gatan från Centralstationen och kastade mig i hans armar.
Lhars och jag pratade hela natten om ingenting och sov till halv tio.

En trasig vän sade: " De till synes finaste av katter verkar ha vassast av klor. Och inte heller vill de djupa sår man får av dem läka. Efter att ha lurats av dess charm och plockat upp dem, hugger de till och slingrar sig loss, lämnar en ensam kvar, blodig och förtvivlad. Varför gillar man inte hundar?"

Hela gårdagen ägnades åt nollorna för att de äntligen skulle få bli ettor och vinna lite respekt, förutom de tre första timmarna då vi hade vetenskaplig metod... De vallades till Hagaparken där bl.a. jag och Martine stod beredda vid våra stationer för att ta hand om dem på bästa sätt. Hos oss fick de plocka fram fyra burkar/flaskor med någon alkoholsort i som blandades tillsammans med socker i en stoor bunke. De fick även ett varsitt sugrör för att tillsammans kunna dricka upp alltsammans. Efter det fick någon med bollsinne snurra tio varv runt en klubba och sedan skjuta en bandyboll tre gånger i en hink som satt fastkilad mellan två klykor i ett träd. De som var snabbast fixade det på 2:10.


Jag och Sofia åkte hem till mig, gjorde oss iordning och stack sedan till Norra Stationsgatan 99 där festen skulle hållas. Mycket trevlig tillställning, med mat, vin och artig kavaljer. Vi missade sista bussen hem när vi svängde in på McDonald's innan vi satte oss på t-banan. Sov nog nästan hela vägen tills vi tvingades att gå de sista två kilometrarna. Fast vi har börjat få rutin på det där och hade med oss bekväma skor åtminstone.

Om en kvart ska jag åka till jobbet...*stön*

Bemanningsansvarig på ortopeden försökte att förstöra även denna kväll genom att tappert försöka få mig att jobba. Men nej, har sagt ja till henne de senaste tre gångerna hon bett mig, så jag tyckte att jag hade åtminstone ett "nej" innestående. Hade ju redan fått flytta dagens dejt från igår till idag pga att jag erbjudit mig att jobba kväll.
När vi väl fått våra patientlistor inne på läkarexpeditionen och fick dagsköterskans rapport började vi redan ana oråd. De flesta var multipelt sjuka och relativt dåliga generellt. Rörigt och snurrigt. B-glucosapparaten på vår avdelning fungerade inte, så det var bara att springa över på andra sidan för att få svar. Mina patienter ringde nästan hela tiden, dessutom var jag och min kära ssk inte riktigt sams. Eller, jag var väl sams med henne, men hon såg mig inte ens. Svarade ibland inte om hon inte tyckte att det jag sa var viktigt, bekräftade inte ens att hon hade hört och annat sådant där trevligt. Blev dock bättre ju längre kvällen gick, ska jag väl tillägga till hennes försvar när hon nu inte kan svara för sig själv.

Shoppade stora guldringar, strumpbyxor och lite annat till fredagens party. Hihi, det blir roligt.=) Ska snart hämta min kära väninna vid bussen.

Igår var jag hos Håkan, en naprapat som jag blev rekommenderad av skolklinikens chef. Han tog i hand, erbjöd mig kaffe och visade mig in i sitt hemtrevliga behandlingsrum. Vi satt mitt emot varandra i varsin fåtölj med ett antikt bord lite på sidan om under hela anamnesen. Kände mig otroligt lyssnad på, tagen på allvar och att han ärligt ville mig väl. Behandlingen i sig tog kanske en kvart då han justerade hela min ryggrad och masserade igång en cirkulation. Resten var enbart pep talk och att få mig att förstå att min mentala vilja och fysiska kapacitet inte riktigt ligger på samma nivå just nu. Men han gav mig konkreta råd som ska bygga upp min kropp på ett skonsamt sätt igen, så jag blir av med problemet. Han tog en hel timme med mig och hela känslan av besöket och min inställning till hela problemet efteråt gjorde att jag gladeligen skulle ha betalat fullpris, även om jag kom undan med 350 som naprapatstudent.

Precis den känslan vill jag kunna förmedla till mina patienter, hopp om att det kommer bli bra igen, även fast det till 80% ligger på dem. "Jag öppnar dörren" som Håkan sa, skapar möjlighet för kroppen att läka själv.

Nu ska jag hem. Har aldrig sen jag flyttade haft ett behov av att komma hem. Var mest irriterande att behöva rätta sig efter deras regler igen så fort man klev innanför dörrarna. Lite annorlunda nu, känner ett behov att umgås med människor som vet precis hur jag fungerar. Som på vissa sätt känner mig utan och innan, folk som bryr sig, på riktigt.
När jag väl kommit fram till det insåg jag att jag egentligen inte har råd att åka hem. Det dröjde inte många minuter efter att studiestödet hade ramlat in så hade hälften försvunnit åt både höger och vänster. Köpte en bok idag och ska gå till naprapaten imorgon. Beslutade mig för att inte åka, smsade pappa och sa det. Svaret blev endast; "Vi betalar resan. Kram"

Har i tystnad och oftast med stor koncentration suttit lutad över mina böcker, hela dagen. Från halv elva till åtta någon gång. Hann tvätta allt förutom mina gardiner, men tar dem när jag kommer tillbaka sedan. Man skulle kunna tro att jag byggt en koja härinne med alla kläder som hänger överallt.

Fick nu på kvällskvisten en torr, kittlande känsla i halsen och varningsklockorna börjar ringa med full styrka. Så jag blandade mig en härlig drink som jag nu avnjutit. Sängen anropar.

Jag älskar henne. Hon ringde klockan fem i måndags och sa att hon var vilse. Smsade en vägbeskrivning och fixade te. När hon kom in genom dörren fick jag en stor kram och en blåklocka som hon hittat längs vägen. Även en bok kom fram ur hennes väska. Vi konstaterade att det är skönt att vi fungerar så bra tillsammans, trots att vi är galet olika. Pratade och åt mat senare, underbart att ha henne nära. Vi ska åka till Frankrike.

Imorgon ska jag på återbesök hos AT-läkare Johanna som jag besökte för två veckor sedan. Jag har fortfarande ont, så nej, ingen trochanterit. Blir intressant och se vad proverna sa om höjda inflammationsvärden. Fick rådet av skolans klinikchef att bli ordentligt undersökt av en verksam naprapat, så jag bokade tid hos en som håller till ovanför kliniken. Studentpris 350 kr, helt ok trots allt.

Tyngd. Gummistövlar och svart. Längtan efter moderlivets trygghet, värme. Var är min kokong?

Det är kallt nu. Ingen sommar längre. Sofia kom i fredags, åkte direkt till Rålis där ett gäng nollor och tvåor väntade. Det dracks, lektes, grillades och skrattades. Men galet kyligt var det, vi frös till och med om fötterna. Jag och fialotta drog oss hemåt vid halv åtta, sjukt osugen på att gå ut. Väl hemma drack vi kaffe och gjorde oss i ordning, pratade om läget i våra liv och festgnistan tändes igen. Vi hamnade på Soft tillslut och hade en trevlig kväll, det är roligt när det är mycket känt folk på samma ställe.
Käkade lunch på Café 60 och fick mammas-kusinbesök från Sofias sida. Snackade skit en stund efter min bulgur och hennes avokado- och kalkonmacka. Bestämde oss för film och lugn kväll hemma. Fixade kyckling till Masjälvar (oj, vilken film) och te till Angel (oj, vilken film, igen). Hon pratade många gånger om att det var som att vara på semester. Och ja, kanske det. Hon låg och sov i min fåtölj när jag lagade mat.=)

Fick ut en seminarieuppgift idag som ska presenteras på måndag. 6 patientfall där jag ska diskutera diagnos, differentialdiagnoser, behandling etc. utifrån den litteratur jag har och de kompendier som vi fått ut. Lade alla kompendierna i en hög, den blev lika tjock som en vanlig bok. Dessutom är det sjukdomar i de olika organsystemen, alltså inget utav det som jag i mitt verksamma liv som naprapat kommer att pyssla med. Men måste ändå kunna för att veta när jag inte ska behandla.. Faktum är att jag lyckades sitta med det där hela eftermiddagen och större delen av kvällen. Så illa tvungen eftersom jag får besök imorgon som stannar till på söndag, vilket i och för sig är väldigt trevligt.

Imorgon är den stora transdagen, våra kära nollor ska vara utklädda till det motsatta könet och ha en liten uppvisning. Sedan blir det lekar på eftermiddagen igen. Håll i hatten Sofia!

Det är vilsamt för sinnet att det har mojnat lite här utanför.

En hund. Väntar troget. Blåögd och lite dum. Sitter först, öronen spetsas vid alla ljud. När? Snart.
Lägger sig ned, huvudet på tassarna. När..?

Den underbara känslan av att kl.21.30 känna sig sovtrött och få gå och lägga sig gick över ganska fort, bara jag lagt huvudet på kudden.

Jag och Mr Officer hittade hopknycklade plastglas i porslin som vi tyckte passade paprikan alldeles utmärkt, nöjda tog vi oss till Kung Atles väg. Grillade, umgicks och hade trevligt. Fram på förnatten när efterrätten var serverad med efterlängtat kaffe och godis stod på bordet hade jag och en blivande filosof en djupare diskussion om jämställdhet. Fick även ordet amplitud förklarat för mig, vars egentliga innebörd jag faktiskt funderat på sedan jag läste fysiologi i februari.
Ramlade in här hemma cirkus tjugo i tre efter att ha väntat en hel halvtimme på bussen. Vaknade av att jag fick kramp i vaden 10.44.

Snurrat omkring hemma, underbart sensommar/höstväder som jag knappt sett. Fick ordning tillslut och fixade punkan så pass att jag insåg att ny slang är helt nödvändigt. Diclofenac och jag är numera kompanjoner. Får dock se vad resultatet blir. Slängde ett öga på combatacademy.com efter att ha sett en reklam när jag väntade på bussen.

Första nollningsdagen igår. Våra kära nollor tog det där med utklädning på största allvar och hade engagerat sig ganska mycket mer än vad vi gjorde. Bin, bäbisar (med blöja, så äckligt), greker, romare, cheer leaders, allt möjligt. Grillning och öl i skolan först, sedan lekar som t.ex. att komma på så många sexställningar på 60 sek. Ju mer kreativitet, desto mer poäng...
Det var skönt att få stå på sidan och titta på i år. Inspiration som någon sa.

Idag har jag egentligen inget att göra. Jag storstädade riktigt ordentligt i torsdags, torkade golven till och med. Arvid kom och åt middag tillsammans med mig innan han skulle träffa klassen igen på kvällen. Nollning även på KTH. Otroligt trevligt att få se honom igen. Borde väl läsa i min oerhört inspirerande bok "Medicine & Surgery - A concise textbook". Har tränat istället, tänkte snarast fixa något ätbart. Ska marinera mina små kycklingfiléer också som jag ska grilla ikväll. Det är vackert väder.
Kl.17 ska jag träffa Mr Officer invid Designtorget.

Om drygt tolv timmar slår klockan 9. Allvaret börjar igen i och med starten av år två på Naprapathögskolan.
Känns så konstigt och på något sätt avlägset. Jag har knappt varit ledig, i alla fall inte den mängd dagar som jag skulle behövt, inte en enda helg egentligen. Och nu sitter jag här, har jobbat hela helgen och ska gå till skolan imorgon. Samtalsmetodik heter föreläsningen på eftermiddagen.
Hörde att kära Therese har suttit och planerat nollningen i sommar.. Fattar inte att hon orkar engagera sig. Bara jag slipper så.

Underbara mamma orkar också engagera sig när inte jag orkar. Tänk att hon stod ut med mitt negativa sätt och "vill inte ha". Samma dag som jag åkte tillbaka till Stockholm hittade vi ett skåp i Trångsund som var tillfredsställande. Björkfanér, nedre delen hade dörrar och den övre var öppen. Precis som jag vill ha det. Ska bara byta knoppar på det. Jag och mamma hämtade det och ett vitrinskåp som mamma och pappa skulle ha hemma. Tillslut hade vi säkrat de båda tillräckligt för att våga åka hemåt. Fastnade i Stockholms underbara rusningstrafik och var helt färdiga när vi kom hem till mig.

Det var fullbelagt idag. Galet att patienter kan vara så fruktansvärt otrevliga.

Haft en del privata behandlingar de senaste veckorna. Två i lördags innan jobbet bland annat. En till kollega på onsdag. Det är både bra och mindre bra egentligen. Fler anledningar.

Det är nog tur att dygnet bara innehåller 24 timmar.

Tidigare i veckan bet jag av en bit av min ena framtand på en nektarinkärna. Oerhört irriterande. Skulle som tur var till Västerås på torsdagen för att gå på konsert med Lars Winnerbäck (återkommer om det, värt att återge), så jag kunde ringa min tandläkare i Västerås och tillslut få en tid, to kl.10. Det hela tog en halvtimme, lagning, sedvanlig undersökning och det roligaste, betalningen. Ja men, med rabatt (försäkringskassan skjuter till 300 om året) slutade kalaset på 1115 kr. Faktiskt något av en chock för mig, på telefon gav hon mig en gissning på 500 och uppåt, så jag förberedde mig på cirkus 800.
Fullkomlig skitdag över lag, kände mig ut- och invänd, helt likgiltig för allt. Mamma ville köpa dyra svenska jordgubbar till mig, orkade inte ens bli glad över att hon bryr sig.
 
Klockan fem samma dag befann jag mig i en redan då lerig hage till parkering intill Strömsholms slott. Regnet hällde ner, från sidan med hjälp av den kraftiga blåsten. Trodde stundtals att den lilla, gamla bilen jag färdades i dit skulle kana av vägen. Hade glömt regnbyxorna hemma på soffan, bar svarta sneakers, jeans och gore-texjacka från Haglöfs (som inte gjorde skäl för namnet just då). Vart snart fuktig in på kroppen, även på den övre delen.
Väl inne på området dröjde det inte länge innan jag hittade Katarina och Sofia, hej hej sa jag. Det var som ett festivalområde i mindre format med mat- och öltält, massa bajamajor osv. Klafs klafs, marken var redan mättat. Artisterna värmde trots regnet, som faktiskt gav med sig där vid sju ungefär. Vi ruskade av oss vattnet som blöta, men glada hundar. De åt chorizo och jag åt min sallad.
Musikorgasm gånger tre den kvällen. Den första kom när Sofia Karlsson med en kvartett bestående av några av Sveriges främsta folkmusiker sjöng femstämmigt, felfritt hela tiden samtidigt som de spelade underbar musik. Njutning av högsta klass. Den andra under Miss Lis framträdande, men mer av hennes otroliga utstrålning och riviga förmåga att leverera toner än något annat. Även om den musikaliska prestationen inte går att kritisera särskilt över huvudtaget.
Nummer tre nådde sitt klimax när Lasse efter en två timmar lång spelning med totalt åtta musiker på scenen, genomtänkta arrangemang, otrolig känsla och närvaro kommer in ensam, efter att ha gått ut tre gånger, får en gitarr av en tekniker och börjar spela; "Nu ska jag gå hem, när allt är såhär.."

Det är natt. Igen. Tankar cirkulerar, runt runt. Varför är det som det är? Vad borde jag äta imorgon? När ska jag äta imorgon? Kommer jag någonsin att bli fri från min smärta i mitt högra ben? Hur ska jag göra för att bli av med den? Hur borde jag resonera? Hur resonerar jag? Kan mitt hjärta och min hjärna hamna på samma ställe, tillslut?

Nu är jag hemma igen, från min resa hem. Var i Västerås i knappt en vecka. Hann med ganska mycket, bl.a. att bli fruktansvärt irriterad, lika mycket på mig själv för att jag blir det som på mina föräldrar och deras egenheter. Jag kan bli så vass och nästan elak, helt hemskt. Men som Astrid sa; "det är aldrig så jobbigt att träffa sina föräldrar som när man håller på att upprätta sina egna rutiner och ifrågasätter deras beteende på allvar." Borde nästan ringa och be om ursäkt.

Mamma skjutsade mig till Stockholm, hon skulle i alla fall kolla på någon kajak som hon är sugen på. Vi handlade på vägen. Lagade lunch, åt ris för första gången på jättelänge. Packade ryggsäcken och tränade på sats. Blev uppraggad av en modig karl mellan 25 och 30. Skuggade mig under hela passet. Vågade sig fram när jag varvade ner på löpbandet och undrade om jag aldrig skulle sluta, han var färdig. "Du verkar ju vara full av energi" sa han med engelsk brytning och log. Pratade om att jag hade fin form, medan jag sprang och kände mig som en kossa typ. Sedan kom han till saken och sa att han ville träffa mig. Sa väldigt snällt att det inte går, inte riktigt tillgänglig. Jaha, sa han, man kan ju alltid fråga. Verkligen, svarade jag, ha en bra dag!
Gav sedan massage på irriterade benhinnor och fick en grym omgång på höger skinka, smärtgränsen var nådd för läänge sedan...

Flackande blick. Känner precis under huden.

Nerverna ligger utanpå min kropp. Jag vill skrika av vanmakt.

Spelade med Friedrich idag. Gav mig en ny infallsvinkel i intonationsläran när man spelar i grupp. Pratade sedan över en kopp kaffe om hans karriär och vad hans lärare sa, hur han arbetat sig fram till det materialet som nu utgör hans bok. Vi diskuterade alltihopa, plötsligt utbrister han; "Det får väl bli du som får ta över mina teorier och föra dem vidare". Oh my, tänkte jag. Tanken har visserligen funnits där länge att jag som färdig naprapat ska nischa in mig på musiker och kanske främst violinister, men det blev plötsligt något av ett krav att ta tillvara på all den kunskap han har upptäckt och lyckats sätta på pränt. Vill ju inte svika honom heller.

Lunchade med Sofia på Vivaldi, åt sallad. Kollade på lite klockor och tuffade sedan hem till henne för att dricka te och fortsätta vår oändliga konversation. Kom hem och kände mig bräcklig som glas.

Åkte hem till kära bror Christoffer och Astrid, vår gemensamma mamma, åt lite, drack kaffe och pratade fram till halv tolv igår. Om allt och ingenting, som vi brukar.

Alla fem vardagarna i den här veckan har helt och hållet bara försvunnit. Vart tog de vägen? Kom hem från Tallinn i måndags och solade. Städade och gjorde typ inget mer i tisdags. Gick på stan och brände pengar i onsdags. Tog det lugnt med J hela dagen i torsdags, gick på bio på kvällen, packade och drack vin. Åkte fredag morgon till Västerås och fikade med mamma och Marc som precis vaknat. Redan varit ledig i en vecka, hur fort går tiden egentligen? Känns nästan som att jag skulle behöva vara ledig en månad. Dessutom har vädret sugit riktigt hårt idag, regnat konstant = tung huvudvärk. Masserade min granne efter tolv och tjänade lite svarta pengar. Ska se till att jobba lite, så jag inte behöver ha så dåligt samvete för mina nya tights.

Tänkt musicera lite med mamma. Ska även spela med min gamla lärare på tisdag, det blir roligt. Har verkligen saknat det ibland, att få fördjupa sig i intonationens mysterium eller att med hans vägledning fundera ut hur jag lättast ska lära mig en svår passage. Se mönster växa fram ur notbilden och helt plötsligt förstå att ingen not är där av en slump, allt är uträknat och genomtänkt. Höra, genom min lärares spel, hur kompositören svingar sig mellan olika ackord i och utanför tonarten för att tillsist komma hem igen på de finurligaste vis. Jag kommer inte hinna sjunga i kör i år heller. Sorg. "Allt har sin tid", sa mamma.

Mina tankar cirkulerar kring ett fåtal saker. Ytliga, nästan sjukligt. Vad är det? Var är min karaktär? Får liksom inget grepp.

Vi bestämde att vi skulle ses vid Stadion och ta bussen tillsammans till Frihamnen. Jag blev lite försenad pga en annan buss, men vi sprängde inte tidtabellen för det, vilket var tur. Vi hängde över räcket precis ovanför ingången till båten när hon lämnade hamnen och pratade om vad Ms Jo ska göra nu när hon slutar på Norrköpings tidningar. I strålande väder kryssade vi ut genom skärgården medan vi befann oss på soldäck, njöt i solen (i alla fall jag) och lyssnade på den svenske trubaduren Kalle bland massa folk där vissa redan hunnit bli förvånansvärt packade.
Sittning 20.15. Kändes som om hela världen var där samtidigt, ganska dålig organisation på det där. Men maten var god med helt ok kvalitet. Vi var båda två på kräkgränsen när vi ätit färdigt vid elvasnåret. Tog det ganska lugnt.
Beställde drinkar av en tjurig kvinna till bartender och tittade på sexistisk underhållning; "hot on ice" som de kallades. Sedan tog bandet över och vi trippade ut på dansgolvet, dock varierad kvalitet på låtarna, så vi gick till diskogolvet istället och tillbringade resten av natten där och i de varma vindarna på soldäck.


Nära-döden-upplevelse kl. 9 när en kvinna på estniska talar om i högtalaren att vi nu befinner oss i Tallinn. Vi struntade i frukost på båten och rev ihop det vi skulle ha under dagen och gick av i Tallinns hamn. Gick omkring i den underbart söta, gamla delen av staden, tittade på kyrkor som man inte kunde gå in i, vred oss av skratt när vi upptäckte ett bord med fula förvridna djur, åt på en medeltida krog med god mat och svarta våldnader och pratade länge med en munk från ett Hare Krishna-sällskap. Fikade på ett mysigt café bakom en kyrka och gick sedan tillbaka, nöjda med dagen. Fick beställning via sms och stannade vid en öl- och spritbutik innan vi klev på båten.
Åt lite middag och blev sedan sentimentala och gråtmilda när vi drack vårt kaffe och te. Blev peppade tillslut och lyckades byta om till kvällsstassen. Träffade massa folk, både trevligt och mindre trevligt som sig bör och dansade även hela denna natt. Lyckades på något vänster hamna i VIP i diskodelen fram på morgonkvisten med isdansarna, trubaduren och bartenders i salig blandning.
Klockan kvart över tio kom vi äntligen av båten med full packning i gassande sol, svetten rann. Droskan stod och väntade med en snygg och charmig chaufför lutad mot A-stolpen.