badgies

Igår var jag hos Håkan, en naprapat som jag blev rekommenderad av skolklinikens chef. Han tog i hand, erbjöd mig kaffe och visade mig in i sitt hemtrevliga behandlingsrum. Vi satt mitt emot varandra i varsin fåtölj med ett antikt bord lite på sidan om under hela anamnesen. Kände mig otroligt lyssnad på, tagen på allvar och att han ärligt ville mig väl. Behandlingen i sig tog kanske en kvart då han justerade hela min ryggrad och masserade igång en cirkulation. Resten var enbart pep talk och att få mig att förstå att min mentala vilja och fysiska kapacitet inte riktigt ligger på samma nivå just nu. Men han gav mig konkreta råd som ska bygga upp min kropp på ett skonsamt sätt igen, så jag blir av med problemet. Han tog en hel timme med mig och hela känslan av besöket och min inställning till hela problemet efteråt gjorde att jag gladeligen skulle ha betalat fullpris, även om jag kom undan med 350 som naprapatstudent.

Precis den känslan vill jag kunna förmedla till mina patienter, hopp om att det kommer bli bra igen, även fast det till 80% ligger på dem. "Jag öppnar dörren" som Håkan sa, skapar möjlighet för kroppen att läka själv.