Patience
Jag tror att lyckades delvis med konststycket att ha tålamod idag. Med patienter, kollegor, ni vet. Idag var det gamla missbrukare, dementa, musiker, medelålders, gamla med flera. Gemensam nämnare är förstås fraktur. Väldigt plockigt idag, fram och tillbaka. Den och den "ska ner på operation nu!". Shit, patienten är inte duschad. In i duschen, tejpa alla gips, nålar och bandage, på med stövlar och kranen. Skit, glömt hämta massa saker, springa igen. "Har du tagit blodsocker?", vilka ska ha middag nu då..?
Och sådär håller det på. =)
Är det redan helg? I måndags kändes det som att springa rakt in i en vägg när jag och Sofia satte oss ned och tog tag i examensarbetet. Väggen har funnits ständigt närvarande under hela veckan och inga egentliga praktiska framsteg har skett, allt utom vår kontroll också. Iiih.
Men vi har haft världens peptalkföreläsare de senaste två dagarna. Han har pratat om naprapati på ett sätt gör att det låter så lätt, bra och fantastiskt roligt. Jag tycker visserligen att det är roligt. Men svårt. Tankarna har cirkulerat och låtit ungefär; "kommer jag att lyckas knyta ihop säcken innan slutproven?", "kommer det komma en dag då jag tycker att jag är riktigt BRA på att manipulera?", "hur ska det gå för mig i livet?" och sådär.=) När man väl reflekterar kring dessa tankar när man som jag är nu, lite mer uppåt, så kan man ju le naturligtvis. Hur fånig får man bli?
Jag har firat att det är fredag med ostkaka.
