badgies

Jag har varit vaken i tre och en halv timme. Sängen och täcket fick omsluta min trötta kropp kl.9.30 imorse. Fem i åtta igår kväll stod jag på Gullmarsplan och väntade på ambulans-Fredrik. Uppmärksammade en kille i trettioårsåldern, kortklippt med blonderad mohican, det övriga håret var brunt. Insåg att det var han och hälsade artigt. Vi gick tillsammans till stationen, pratade utbildning och tentor. Han är specialistsjuksköterska, inriktning akutmedicin och ambulanssjukvård (tror jag). Mycket trevlig och lättpratad. Väl på stationen fiskade vi fram lite kläder som det faktiskt inte stod xl i. Hjälm, jacka, radio etc. yeah..=) Så småningom kom ambulanssjukvårdare Jörgen, Fredriks nattliga kompanjon. Trevlig prick det med. Vi gick igenom bilen, all utrustning, vad man alltid har med sig in till patienten, hur jag skulle förhålla mig, vad ordern "backa!" innbar, den röda akutbibeln m.m.
Jag passade på att fråga så mycket som möjligt om mediciner och varför just den medicinen i vissa situationer i sådana fall det inte var uppenbart. Vi pratade mycket sjukdomar och akuta skeden (inte så konstigt kanske).



Sedan åkte vi. Först för att hitta en sista-minuten-brevlåda. Det fanns ingen kl.22. På vägen tillbaka fick vi larm, inte blåljusvarianten så vi tog det lugnt. Tog fasligt lång tid innan vi fick med oss patienten frivilligt, jag gjorde det jag kände att jag kunde göra utan att ställa till med något, lyssna och prata lugnande med anhöriga.
Kort efteråt kom larmet, plattan i mattan, blåljus och sirener. Ganska vidrig och tragisk situation, men det var upplyftande att se hur Fredrik och de andra jobbade. Akutbilen och brandkåren kom också. De var så samlade, professionella, snabba och kunniga. Jag stod bredvid, höll i dragna sprutor, tröstade lite. Mitt i allt frågar dessutom både Fredrik och Jörgen hur jag mår, om jag är ok. Tänk vad mycket en människa kan hålla i huvudet... Väl på sjukhuset var det in i akutrum, avrapportera, skriva journal, spritning av använd utrustning och påfyllning. Ut igen, efter en stunds andningspaus. Larm igen...
Kl.03.50 var vi inne på stationen, fick äntligen äta lite. Efter det gick vi och sov en stund. Jag deckade på nolltid och vaknade av Jörgens; "Mimmiii..! Kom!" Jag hade inte hört larmet på radion. Klockan stod på tjugo över sex.
Upptäckte att jag nästan inte kunde prata, helt groggy. Det tog också sin lilla tid, inte tillbaka på stationen förrän åtta, vilket är en halvtimme efter avslutat pass. "Du kan ju faxa tårtorna.." sa Jörgen och log. Vet inte riktigt hur jag ska tolka det där.
Fick skjuts tillbaka till Gullmarsplan, en kram av Fredrik och tackade för mig och för natten.

Solen lyste och fåglarna kvittrade.