badgies

Tiden mellan 12.30 och 15.15 spenderade jag i praktiksal Dexter på naprapathögskolan. Massagekursen har börjat, och det är SKÖNT.
I tisdags hade jag massage hela eftermiddagen, efter det åkte jag till skolkliniken och fick behandling av en person ur årskurs fyra. Det var skönt, i och för sig inte hela tiden, mest efteråt. Under behandlingen manipulerade hon mig i både rygg och nacke, tryckte ut triggerpunkter i M. trapezius och M. sternocleidomastoideus och gav mig lite massage på erector spinae. Hon gjorde även en del tester och jag kände mig i allmänhet ompysslad och omhändertagen. Hon konstaterade att det egentligen inte var några större fel på mig och att det räckte med att jag gick på massage hädanefter. Dock tyckte hon att jag inte riktigt hade min bukmuskulatur med mig, vilket kan orksaka ryggont senare pga min relativt kraftiga lumballordos (svank), och sa att jag skulle göra en övning för det området 2 x 30 repetitioner två ggr om dagen i en vecka eller så. Det har jag inte gjort, olydig patient..=)
Idag gick vi igenom några knådningar och två sätt att genomföra friktioner. Roligt att äntligen få börja på riktigt med praktiska övningar. Sjukt mycket teknik och arbetsställning när det gäller massage för att vara så uthållig som möjligt och för att få tillräckligt med kraft.
Fast man blir seg efter en massagedag.

Igår träffades hela tjocka släkten, plus en hel del vänner och bekanta till farfar och farmor i gula huset på Åsbergby. Sammanlagt ca 180 personer. Det var mycket folk och alla fick faktiskt sitta, den är stor den där herrgården. Majoriteten hade svarta kläder och alla kom för att minnas farfar, Edvard eller Bore som han också kallades.
Innan alla kom till gula huset var det begravning i farmor och farfars hemförsamling, där de gift sig, döpt alla sina fyra barn och nästan träffats. Begravningen i sig var väldigt fin, nästan alla barnbarnen sjöng en tvåstämmig sång tillsammans vid sidan av kistan. Det tomrum han lämnat efter sig blev så påtagligt för mig att jag inte klarade av att ställa mig och sjunga tillsammans med de andra. Jag hade verkligen velat göra det för farfars skull, men jag skulle inte fått fram en ton som låtit som den borde, det fanns för mycket gråt i halsen.

Mina syskon, en av mina kusiner och så tre av farmor och farfars söner bar kistan ut ur kyrkan. Det var vackert, det gjorde ont och alltihopa är helt naturligt.

Ute vid graven sänkte de ner kistan och avskedet ägde rum. Vi gick fram familjevis och släppte våra blommor ner på honom. Allt blev väldigt konkret och grep tag i mig och mitt medvetande. Den röda rosen föll ur min hand och jag tänkte på allt han varit.

Han har det bra nu.

Jag hade besök igår. En person som har bott i 16 städer över hela världen, kommer ursprungligen från Israel, Holland och USA. Han har tre pass.
Nu bor han här i Sverige och söker jobb. Vi började prata över internet, han sa för någon vecka sedan att han tänkte åka till Stockholm för att träffa lite folk och undrade om jag var intresserad av att ses. Visst, sa jag och undrade lite vad jag hade gett mig in på. Vi träffades vid plattan där hans australienska vän lämnade över honom i mina händer. Vi strosade omkring en liten stund, det var kallt.
Jag tror att jag aldig har träffat en person som pratar så mycket som han gör. Non stop. Det enda jag behövde säga var egentligen; "Yeah...mhm...go on....how?..ok.." etc. Det var lite roligt.

Idag är det ingen rast och ingen ro. Tentamen imorgon. Får se hur det går denna gång, har nog inte känt mig så oförberedd någon gång under hela terminen. Men det har sina orsaker.

Sugen som få på lussekatter.

Nu är det över kära Du. Du behöver inte lida mer, vad skönt. Det är nu Ditt riktiga och fullkomliga liv börjar. Du är i de varsammaste, mest kärleksfulla och varmt omslutande av händer.

Kunde inte förmå mig att säga något annat än; "vi ses..". Du skrattade och svarade; "ja, det gör vi", och gav mig en kram som fortfarande glöder och värmer mig inuti.

Du vandrar sida vid sida med Honom som Är.

Vad är problemet med att svara i telefon? Trött...

Borttynande, morfin via apparat automatiskt, något slags dvalaliknande tillstånd, reagerar endast på kära hustruns röst.

Brännsår på lillfingret, nästan som en incisurae. Det gör ont när jag diskar.

Mörka flortunna slöjor över mina ögon. Ser inte det jag ser. Skrattet lyfter.

Känslan är underbar, inga förpliktelser, inget dåligt samvete för att inte göra något, jag kan spendera min kväll precis hur jag vill. Hade tenta idag och nästa kurs börjar inte förrän, imorgon bitti. Man kan tycka att de kunde varit lite snälla och låtit oss få vara lediga torsdag och fredag, eller hur? Det är knappt så man hinner andas, hinner nätt och jämt ta ett djupt andetag innan det är dags att dyka ner på djupet igen.
Min kropp är så planerad, förra gången jag hade mens inföll första dagen på en tentadag. Samma sak den här gången, vilket resulterade att jag hade förskräcklig mensvärk under hela tentan. Min dundertablett jag hade tagit på morgonen gick ur precis efter att jag satt mig i tentasalen, så där satt jag.

Ikväll ska jag inte göra någonting.

I övermorgon är det dags igen, tenta. Den här gången på övre extremitet - skuldra, arm och hand.
Har inget grepp, känns som att informationen stryper luftstrupen min. Dessutom är det en tid av mörker, regn, kyla - höst. Mm, även värmeljusens, varma koppar fyllda med ångande te, mysets och gastkramande deckares tid. Men det väger inte upp det andra, dessutom har man (i alla fall inte jag) inte tid till att läsa böcker andra än kurslitteratur och föreläsningsunderlag.