badgies

Igår träffades hela tjocka släkten, plus en hel del vänner och bekanta till farfar och farmor i gula huset på Åsbergby. Sammanlagt ca 180 personer. Det var mycket folk och alla fick faktiskt sitta, den är stor den där herrgården. Majoriteten hade svarta kläder och alla kom för att minnas farfar, Edvard eller Bore som han också kallades.
Innan alla kom till gula huset var det begravning i farmor och farfars hemförsamling, där de gift sig, döpt alla sina fyra barn och nästan träffats. Begravningen i sig var väldigt fin, nästan alla barnbarnen sjöng en tvåstämmig sång tillsammans vid sidan av kistan. Det tomrum han lämnat efter sig blev så påtagligt för mig att jag inte klarade av att ställa mig och sjunga tillsammans med de andra. Jag hade verkligen velat göra det för farfars skull, men jag skulle inte fått fram en ton som låtit som den borde, det fanns för mycket gråt i halsen.

Mina syskon, en av mina kusiner och så tre av farmor och farfars söner bar kistan ut ur kyrkan. Det var vackert, det gjorde ont och alltihopa är helt naturligt.

Ute vid graven sänkte de ner kistan och avskedet ägde rum. Vi gick fram familjevis och släppte våra blommor ner på honom. Allt blev väldigt konkret och grep tag i mig och mitt medvetande. Den röda rosen föll ur min hand och jag tänkte på allt han varit.

Han har det bra nu.