Sår

Regnet kom idag, himlen grät på halvfart. Inget galet jäktande på avdelning 56. Men stickhanden var i sämsta kondition, fick helt enkelt svälja stoltheten och överlämna till min mer erfarne kollega. Utvecklade mig istället på såromläggningssidan.

Kommunikationen med omvärlden är lika med noll.

Psyket är ett stort mysterium. Sjukligt vad man hinner tänka på ingen tid alls och hur mycket man hinner snärja in sig i konstiga tankebanor om man får möjlighet.
Mycket bättre på att sköta andra än att se sina egna, egentliga behov. Bryr sig liksom inte, också konstigt.

Riktig berg- och dalbana. Jag hatar sådana.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0