badgies

Nu är jag hemma igen, från min resa hem. Var i Västerås i knappt en vecka. Hann med ganska mycket, bl.a. att bli fruktansvärt irriterad, lika mycket på mig själv för att jag blir det som på mina föräldrar och deras egenheter. Jag kan bli så vass och nästan elak, helt hemskt. Men som Astrid sa; "det är aldrig så jobbigt att träffa sina föräldrar som när man håller på att upprätta sina egna rutiner och ifrågasätter deras beteende på allvar." Borde nästan ringa och be om ursäkt.

Mamma skjutsade mig till Stockholm, hon skulle i alla fall kolla på någon kajak som hon är sugen på. Vi handlade på vägen. Lagade lunch, åt ris för första gången på jättelänge. Packade ryggsäcken och tränade på sats. Blev uppraggad av en modig karl mellan 25 och 30. Skuggade mig under hela passet. Vågade sig fram när jag varvade ner på löpbandet och undrade om jag aldrig skulle sluta, han var färdig. "Du verkar ju vara full av energi" sa han med engelsk brytning och log. Pratade om att jag hade fin form, medan jag sprang och kände mig som en kossa typ. Sedan kom han till saken och sa att han ville träffa mig. Sa väldigt snällt att det inte går, inte riktigt tillgänglig. Jaha, sa han, man kan ju alltid fråga. Verkligen, svarade jag, ha en bra dag!
Gav sedan massage på irriterade benhinnor och fick en grym omgång på höger skinka, smärtgränsen var nådd för läänge sedan...

Flackande blick. Känner precis under huden.