badgies

Tillbaka i Stocksund, efter en relativt lugn och skön vistelse hemma i Västerås. Inga föreläsningar denna vecka, tanken var väl att man skulle plugga arslet av sig. Jag har faktikst inte gjort det, hör och häpna.
Jag passade istället på att hälsa på min väldigt fysiskt medtagne farfar, och farmor som nog mer är psykiskt belastad. Farfar har cancer. Det är sista etappen nu, han håller sig fortfarande över 50 kg, men inte så länge till. Han är som en skugga av sig själv, fysiskt. I huvudet är han som vanligt, kommenterar tryck på tröjor man har med glimten i ögat, skojar och diskuterar. Fortfarande nyfiken på ords betydelse och vardagens trivialiteter. Fast man märker att han är trött. Trött på att dras med cancern och allt vad den innebär, ingen matlust, smärta och orkeslöshet.
När jag kom dit kl.15 satt han i sin fåtölj belägen på deras inglasade veranda. Han skiner alltid upp när hans barnbarn kommer, ler med hela ansiktet, reser sig och omfamnar en med sina nu tanigt beniga armar. Man endast anar den forna styrka som funnits i dem. Och den har funnits, hårt arbetande bonde som han var in i det sista.
Vi börjar prata om hur han mår, vad läkaren sa dagen innan och vad han har hunnit med idag. Det dröjer inte många minuter innan han säger; "farfar håller på att tynar bort, men det är ju livets gång". Jag känner hur mina ögon fylls till bredden med tårar som sakna rullar ner för mina kinder, kan liksom inte rå för det. Jag tittar bort för att kunna sluta. Farfar undrar om jag vill ha något att dricka, "det finns i köket" säger han.
Det är som att vi känner båda två att det här kanske är sista gången som vi ses. Det gör ont bara jag tänker på det. Jag har aldrig förlorat någon närstående på det här viset, att de dör alltså. Det är naturligt, jag vet, men vad hjälper det? Min mamma sa en gång; "det är det här som är priset för kärleken och förmågan att älska, sorgen när personen eller relationen inte finns mer". Sår, det är vad som blir.
När vi sa hejdå fick jag en lång kram och kunde inte förmå mig att säga något annat än; "vi ses". Han tittade på mig, skrattade lite och svarade; "ja, det gör vi". Jag kände kanske för sista gången hur han pressade min kind mot hans sträva med skäggstubb och kramade mig sådär hårt som bara han gör.